Vilka vi är

Vem är jag?
Är jag mina piercings, mina ärr, mina blåmärken?
Är jag kärleken till min katt, kärleken till mina vänner eller mitt konstiga förhållande till mig själv?

Är jag mina vänners glorifierade bild av mig eller min egen självhatiska?

Är det våra handlingar eller tanken bakom som bestämmer vilka vi är?

Jag tror inte människan är gjord för att verkligen sanningsenligt kunna se på en annan människa, eller på sig själv. Våra upplevelser, erfarenheter och kunskaper gör att vi ser subjektivt på allting, trots att vi försöker så hårt med att vara objektiva.

Men eftersom alla är subjektiva och eftersom alla våra känslor förstör det vi tänker, så kan vi egentligen inte veta om informationen vi intagit egentligen var så som vi uppfattade den.

En viktigare fråga är kanske om det spelar någon roll om vi är objektiva. Kanske är alla våra lögner och illussioner för det bästa, för det ger människor en bild att hålla fast vid.


Det är ofta vi inte får det vi förtjänar, eller det vi tror att vi förtjänar. Människorna i vår närhet är inte alltid dom vi trodde vi skulle placera där. Det är ofta man blir tillsammans med någon man inte hade tänkt sig, det är ofta man kysser någon som man inte hade tänkt tanken att kyssa och det händer att man har sex med någon som man egentligen inte hade tänkt att man kunde ha sex med.

Det är inte så att det behöver betyda negativa saker, ofta är det trevliga överaskningar.

Men kanske, betyder det att vi inte har en aning om vilka vi är, vilka vi kommer bli och vilka vi kommer bli det tillsammans med.

"I've gotten the wouldn't you rather be friends
I guess that could make sense
If we hadn't kisses
If you hadn't made me feel like I
Could never be missed"

Misslyckad

Varje gång jag går till skolan
känner jag mig misslyckad.
Konstant är det människor som frågar varför jag läser så konstigt
och om jag skall ta studenten med dem i år.

Borde jag inte ha kommit längre än gymnasiet när jag är 20? Borde jag inte åtmindstonde ässa varenda kurs jag börjar och skriva MVG på varenda prov?

Borde jag inte veta bättre än såhär?
Borde jag inte sitta hemma i timtal och PLUGGA så att jag klarar mig galant och kanske till och med tenta av några kurser?

"Mitt hem är min borg"
Jag förstår innebörden nu. I min lägenhet, kan ingenting illa hända. Det är enbart jag som bestämmer vilka som skall vara här och när. Det är jag ensam som bevakar mina handlingar.
Jag må göra dumma saker ibland, även här. Men det är fortfarande upp till mig.
Jag öser ut så mycket trygghet över min boendeyta
att jag ibland förvånas över att jag kan andas.
Jag påtvingar mig trygghet
som jag alltid behövt
men allt för sällan haft.

Nästan varje dag tänker jag på hur det skulle vara om jag vore normal.
Lika blond som mina klasskamrater, som inte vet vad referenser eller auktoritet är. Som inte vet vad som menas med autentisk. Som inte vet att borderline och damp inte är samma sak. Som tycker att allt det vi pratar om på psykologin
är helt nytt
och intressant.

Intressant håller jag med om. Men ibland önskarönskarönskar jag verkligen att det var nytt.

Lobotomi, någon?

I'm killing me softly

Gäller i Göteborg

Så står det på mitt busskort. Jag blev lycklig när jag läste det tidigare idag, jag har läst det innan, men idag var första gången det faktiskt slog mig.

Vi pratade om Maslows behovstrappa idag, för er som inte minns den så består den av fysiologiska behov, säkerhetsbehov, kontaktbehov, uppskattnings- och statusbehov och slutligen behov av självförverkligande.

Det är först idag som jag faktiskt konstaterade att jag har klättrat väldigt högt upp på den stegen väldigt fort, it makes me happy. Jag har ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Göteborg, jag har pengar till mat och jag har en skola att gå till. Jag har en katt som älskar mig och som jag älskar av hela mitt hjärta, jag har en familj som stödjer mig och jag har vänner som gillar mig för den jag är. Alltså är jag på det sista steget, det som jag arbetar med. För min egen skull började jag skolan igen, för min egen skull jag gör uppehåll med rökning, för min egen skull testar jag vad jag kan och inte kan, för att bättre lära känna mig själv och utveckla mig till att bli en bättre människa.

Allt detta har jag uppnått på mindre än 1år. Jag kan inte låta bli att undra, om det här är en utveckling som alla går igenom. Får alla inslag av eufori eller är det bara vissa utvalda få?
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra var jag hade varit om jag inte hade haft viktiga människor som förändrar mig på olika sätt.

TheKlown, Helene, Nancy, Emma, Michael, Peter x2, bumby, lilleman, Sofia, syster x2, avdagata, navi, krypet, orbiter, zordid, Hugge, lundwall och mångamångamånga fler: jag är er evigt tacksamma.


Har någon funderat på att människor förändras väldigt snabbt och väldigt mycket?
Jag gick från att vara 14 och skriva depprimerande dagboksinlägg och dikter, till att skriva bloggliknande inlägg när jag är lycklig eller tankfull och vill försöka dela med mig av mina känslor.

Jag kan fortfarande inte förstå det. Kan du förstå dig själv?


"I got sunshine, in a bag"

Människor

Jag antar att det egentligen inte är menat att vi skall leva ensamma.
Det är enklare att leva ensam, eventuellt med en katt. Man hinner ta hand om sig själv och sköta det man borde sköta. Man blir inte sårad och man sårar inte. Det är många komplikationer som uteblir.

Men samtidigt, när våra fingrar knyts och leker med varandras, oprovocerat och ogenomtänkt. Det bara sker, det är naturligt och det är ingenting man behöver fokusera tankekraft på. Dra fingrarna över någons arm och hela kroppen blir mer avslappnad.
Kanske är det ett tecken på att det är naturligt, vi är gjorda för det här.

Man behöver inte kela för att det skall leda någon mer stans. Man behöver inte gosa och hålla armen om någon för att man vill få händerna innanför någons underkläder. Endel saker bara sker och sen behöver det inte vara någonting mer än just nu. Allting behöver inte få konsekvenser. Orsak och verkan i all ära, men jag tror att vi alla skulle behöva lära oss lite mer att tänka på nuet och helt enkelt ge fan i att tänka på allting runt omkring.

När någon klappar på magen behöver det inte betyda att människan genast tänker att du är tjock och otränad. Någon som småpillar i ditt hår behöver inte tänka att det skulle behöva klippas, tvättas och borstas.

Man mår verkligen bättre om man bara njuter av handlingen. Om våra tankar slutar förstöra oss och våra relationer till varandra.

Jag vet att ingenting varar för evigt, men vissa ögonblick önskar jag verkligen att jag kunde spara i en liten mapp och plocka fram och gå tillbaks till när jag behöver det. Jag önskar jag hade förmågan att arkivera mina minnen och upplevelser.


Kanske är det känslan av att sängen än mycket större och kallare nu än för en timme sedan, som gör att jag kanske lyckas med att njuta av nästa bra ögonblick också.
Eller så är jag helt enkelt gjord för att gå ut och diska undan alla spår av sällskap, sätta mig och plugga och imorgon gå tillbaks till skolan, precis som en vanlig måndag.
Kanske är det bara inbillning att vi förändras varje ögonblick.
Kanske blir det bara tydligare att vi gör det, om man kollar på Serial Experiment Lain
där det märks så tydligt.

Allting förändras - ingenting förgås

Allting kommer alltid runt igen, i andra former.
The Wheel of Time turns again.

Människor flyter in och ut ur mitt liv, vissa saknar jag mer än andra.
Motivation och upplysning ändrar form, lyser svagt ibland och sprudlar värmande vid andra tillfällen.

Ibland undrar jag om det verkligen är värt. Den eviga cirkeln av problem, som alltidalltidalltid fortsätter. Samtidigt så brukar jag tänka som så att ljuspunkterna man finner faktiskt överväger det dåliga. I slutändan blir det faktiskt ändå bra. Men om du har 6 stycken överlevardagar, där du egentligen inte uppnår någonting, inga ypperligt givande samtal eller tillfällen där du verkligen känner att det är det här du lever för. Är de dagarna värda att genomleva, för en endaste dag där du blir levande. Bandet du såg live, klubben du dansade på tills fötterna blödde, natten när du låg och kramade din älskade och bara njöt och struntade i att skolan skulle börja några timmar senare. Är dessa tillfällen så viktiga för dig att du verkligen tycker att det är värt?

Kanske kan man säga, att eftersom de riktigt bra dagarna är färre än de halvonödiga, så är det logiska alternativet att inte leva längre.

Men samtidigt, är inte riktigt bra tillfällen så otroligt mycket starkare än dagar utan intryck? Kanske överväger de.

Vad är det som bestämmer om vi bör leva eller inte? Skall vi gå efter våra logiska beslut eller efter våra känslor? Om vi skulle gå efter logiken i våra liv, skulle vi väl äta bättre, träna mer, umgås mer med människor som får oss att må bra, läsa fler böcker och göra andra saker som vi njuter av, oftare? Men våran känsla, att det är skönt att ligga hemma och slappa, brukar vinna. Kanske säger logiken åt oss att ta tag i saker och ting, faktiskt få ändan ur vagnen och GÖRA det vi drömmer om.
"Vi är varken våra känslor eller tankar. Vi är summan av allt vi gör, tänker, säger och vill."

Existensfilosofin säger att vi inte får kasta bort våra liv, för människan är en möjlighet. Hur många möjligheter skall man ta vara på för att det skall räknas som att vi lever bra liv?

Även om jag klassas som en väldigt osocial människa, så är ändå mina medmänniskor väldigt viktiga för mig. De lyser upp mina dagar. Jag saknar dem. De blir inte bortglömda, jag är bara väldigt värdelös (värdekass) på att höra av mig. Jag låter dem försvinna ur mitt liv.

Hur många gånger tror ni inte att jag inser att jag verkligen SAKNAR alla människor som har fyllt min telefon med sms eller mitt huvud med små spontana förklaringar som tyder på att dom tycker om mig? Jag känner mig så värdelös för att berätta det tillbaks. Jag minns alla obesvarade sms som jag inte hade råd att svara på när jag hade kontantkort, gjorde det ont i er då? Trodde ni att jag inte brydde mig?

För att leva behöver man ha en lägenhet med mat, samt pengar för att betala detta. För att få detta måste man antingen studera eller arbeta, eller utnyttja systemet för att få staten att betala. Jag vet att jag inte skulle ha något problem med något av ovanstående alternativ, just nu väljer jag att studera.

Om jag istället hade varit sjukskriven och fått sjukpenning, hade jag då spenderat tiden med att återknyta mina förlorade kontakter, gå och träna oftare samt lära mig mer saker som intresserar mig? Eller hade jag bara legat apatisk i min säng och tänkt, att jag kan ta på mig kläder imorgon istället, idag är en så onödig dag att resa på sig?


Jag återkommer konstant till samma fjortis-betonade problem.
Jag kan inte låta bli att undra, om jag väljer rätt. Har jag gått rätt väg? Det finns väl egentligen ingen annan väg jag har kunnat gå, för då skulle jag inte vara den människan jag är idag. Jag skulle inte varit älskad av samma människor som älskar mig idag.

Kontentan av det jag försöker skriva är, att jag tror att livet egentligen är värt att leva, eftersom allting löser sig så småningom och de infallen av eufori är värda alla sömnlösa nätter och tårar över mottagna mail.

Kanske måste man glida ifrån en del av dem man älskar? Kanske, kommer jag sluta sakna dem. Alternativt kommer jag inse att om jag inte hade saknat dem, så hade mitt beteende ändrats och jag hade inte varit jag. Jag tror att jag är värd att vara jag.

Om andra kan älska mig för den jag är och trots valen jag gjort, borde väl jag också?

"I stop and I stare too much
Afraid that I care too much
And I hardly dare to touch
For fear that the spell may be broken

The sweetest perfection
To call my own
The slightest correction
Couldn't finely hone
The sweetest infection
Of body and mind
Sweetest injection
Of any kind

Takes me completely
Touches so sweetly
Reaches so deeply
Nothing can stop me."