Denkwurdigkeiten eines Nervenkranken
Som vanligt begraver jag mig i böcker, låtar på repeat, kopiösa mängder te och mängder av förtränging.
Självklart saknar jag honom redan, naturligtvis är jag rädd för att sova inatt. Men jag överlever, precis som jag alltid gjort. Det spelar ingen roll hur många tårar jag fäller nu, hur mycket jag hyperventilerar eller gallskriker utan ljud - den verkliga smärtan kommer när vardagen åter tar vid.
Han somnade med huvudet mot min hand, pälsen som åter igen börjar ramla av i drivor blåste runt på grund av fläkten. Det var inte lungt eller fridsamt, det var ångest och han skrek och ville gå runt och han förstod inte varför hans ben inte längre bar honom. Det var evighetslänge och ytterligare en spruta, det var att se honom andas med en livlös kropp och det var ett hjärta som verkligen inte ville sluta slå. Jag önskar jag hade kunnat låta bli att gråta, skrika och få panik - för jag vet att mina anfall gör honom upprörd. Jag kan absolut inte förstå hur man kan genomgå det om det inte är absolut nödvändigt. Avlivning borde alltid vara det sista alternativet. Det är min andra älskade jag höll om och kysste efter att hjärtat slutat slå. Den här gången kände jag mig som en mördare. Jag betalade för att låta dem mörda min älskade. Han låg hela vägen dit i mitt knä, och man kände att han verkligen litade på att jag skulle göra allting bra, precis som jag gjort alla gånger innan. Det var först inne i det lilla rummet jag har kommit att hata som han faktiskt insåg att han nog inte skulle få komma hem och sova bredvid mig och låta mig jaga bort alla monster.
Jag var med när han föddes, blev utdragen från modern efter en mycket komplicerad födsel. Jag var med när han återvände likt en fallen hjälte efter sin närkamp mot en bil, när han inte kunde gå utan att skrika och var för trött och hade för ont för att orka äta. Jag var med när han ramlade från balkongen och var helt livrädd när han äntligen kunde komma in till sin kaosartade trygghet igen. Det var jag som fick tvångsmata honom med medicin efter att hans urinvägar slutade fungera. Så självklart var det jag, som satte mitt namn på pappret som bekräftade betalningen av hans dödsdom, och självklart - är det jag som bär hans liv på mina axlar.
I would kill someone just to sleep next to him again.
I find it kind of funny, I find it kind of sad, the dreams in which I'm dying are the best I've ever had.
Självklart saknar jag honom redan, naturligtvis är jag rädd för att sova inatt. Men jag överlever, precis som jag alltid gjort. Det spelar ingen roll hur många tårar jag fäller nu, hur mycket jag hyperventilerar eller gallskriker utan ljud - den verkliga smärtan kommer när vardagen åter tar vid.
Han somnade med huvudet mot min hand, pälsen som åter igen börjar ramla av i drivor blåste runt på grund av fläkten. Det var inte lungt eller fridsamt, det var ångest och han skrek och ville gå runt och han förstod inte varför hans ben inte längre bar honom. Det var evighetslänge och ytterligare en spruta, det var att se honom andas med en livlös kropp och det var ett hjärta som verkligen inte ville sluta slå. Jag önskar jag hade kunnat låta bli att gråta, skrika och få panik - för jag vet att mina anfall gör honom upprörd. Jag kan absolut inte förstå hur man kan genomgå det om det inte är absolut nödvändigt. Avlivning borde alltid vara det sista alternativet. Det är min andra älskade jag höll om och kysste efter att hjärtat slutat slå. Den här gången kände jag mig som en mördare. Jag betalade för att låta dem mörda min älskade. Han låg hela vägen dit i mitt knä, och man kände att han verkligen litade på att jag skulle göra allting bra, precis som jag gjort alla gånger innan. Det var först inne i det lilla rummet jag har kommit att hata som han faktiskt insåg att han nog inte skulle få komma hem och sova bredvid mig och låta mig jaga bort alla monster.
Jag var med när han föddes, blev utdragen från modern efter en mycket komplicerad födsel. Jag var med när han återvände likt en fallen hjälte efter sin närkamp mot en bil, när han inte kunde gå utan att skrika och var för trött och hade för ont för att orka äta. Jag var med när han ramlade från balkongen och var helt livrädd när han äntligen kunde komma in till sin kaosartade trygghet igen. Det var jag som fick tvångsmata honom med medicin efter att hans urinvägar slutade fungera. Så självklart var det jag, som satte mitt namn på pappret som bekräftade betalningen av hans dödsdom, och självklart - är det jag som bär hans liv på mina axlar.
I would kill someone just to sleep next to him again.
I find it kind of funny, I find it kind of sad, the dreams in which I'm dying are the best I've ever had.
posted by Dazed and Confused at 10:55 em
5 Comments:
Det är svårt att släppa taget om dom man älskar. Men hellre att låta dom gå i någorlunda frid, än att låta dom plågas längre än nödvändigt bara för att vi inte kan släppa taget.
Jag och mamma avlivade ju vår hund vid denna tiden förra året, men det lustiga är att hon inte är borta. Vi känner båda hennes närvaro näst intill hela tiden. Dom vi älskar lämnar oss aldrig, vi kan bara inte se dom just nu.
Ingen kan någonsin säga någonting som gör allting bra, och ingen kan tala om för en hur länge man ska sörja.
Endel säger att sorgen försvinner, dom som säger det har aldrig förlorat någon påriktigt.
Man kan sörja ett djur mer än vad man sörjer vissa människor. Våra djur står oss närmare många gånger än alla människor i världen.
Det finns en sak som jag kan finna tröst i när det gäller Oppie (vår hund), det är att jag fick ha henne så länge och att nä hon blev sjuk så förlängde vi inte hennes plågor.
Jag tänker ofta på våran sissta biologiska valp som dog. Han han vi aldrig ens få några minnen av, förutom dom jobbiga.
Så jag hoppas att du kan kommaihåg dom bra studerna och känna dig lyckligt lottad som fick ha Sidney den tid som du fick, även om detta kan vara svårt.
Tänker på dig! Kram Fia
Jag vet exakt hur det känns och jag avundas dig inte.
Jag låg ihopkrupen med min Loveling i flerafleraflera timmar efter att han hade fått somna in. Strök över pälsen, grät in i den och saknade värmen i hans slutna ögon.
Känner med dig.
Starkt.
hallå dzd =)
eftersom många nu börjat blogga så får jag lägga till din i sage oxå så att man kan hålla koll på dig oxå =)
känner igen många av dina känslor ang avlivning...jag kände likadant i somras när jag var tvungen avliva min ena katt på blåstjärnan.
skuldkänslorna när man betalar för eländet, komma hem med en tom bur, katthår kvar på soffan, rensa ut sista kattbajset i lådan osv osv...
http://pushkin.bilddagboken.se/index.php?main=L3Avc2hvdy5odG1sP2lkPTkxODg3OTImdD0xMTU0Mjk2ODAxJmN1cnJpbWc9MA==
*kram*
Skicka en kommentar
<< Home