Misslyckad
Varje gång jag går till skolan
känner jag mig misslyckad.
Konstant är det människor som frågar varför jag läser så konstigt
och om jag skall ta studenten med dem i år.
Borde jag inte ha kommit längre än gymnasiet när jag är 20? Borde jag inte åtmindstonde ässa varenda kurs jag börjar och skriva MVG på varenda prov?
Borde jag inte veta bättre än såhär?
Borde jag inte sitta hemma i timtal och PLUGGA så att jag klarar mig galant och kanske till och med tenta av några kurser?
"Mitt hem är min borg"
Jag förstår innebörden nu. I min lägenhet, kan ingenting illa hända. Det är enbart jag som bestämmer vilka som skall vara här och när. Det är jag ensam som bevakar mina handlingar.
Jag må göra dumma saker ibland, även här. Men det är fortfarande upp till mig.
Jag öser ut så mycket trygghet över min boendeyta
att jag ibland förvånas över att jag kan andas.
Jag påtvingar mig trygghet
som jag alltid behövt
men allt för sällan haft.
Nästan varje dag tänker jag på hur det skulle vara om jag vore normal.
Lika blond som mina klasskamrater, som inte vet vad referenser eller auktoritet är. Som inte vet vad som menas med autentisk. Som inte vet att borderline och damp inte är samma sak. Som tycker att allt det vi pratar om på psykologin
är helt nytt
och intressant.
Intressant håller jag med om. Men ibland önskarönskarönskar jag verkligen att det var nytt.
Lobotomi, någon?
I'm killing me softly
känner jag mig misslyckad.
Konstant är det människor som frågar varför jag läser så konstigt
och om jag skall ta studenten med dem i år.
Borde jag inte ha kommit längre än gymnasiet när jag är 20? Borde jag inte åtmindstonde ässa varenda kurs jag börjar och skriva MVG på varenda prov?
Borde jag inte veta bättre än såhär?
Borde jag inte sitta hemma i timtal och PLUGGA så att jag klarar mig galant och kanske till och med tenta av några kurser?
"Mitt hem är min borg"
Jag förstår innebörden nu. I min lägenhet, kan ingenting illa hända. Det är enbart jag som bestämmer vilka som skall vara här och när. Det är jag ensam som bevakar mina handlingar.
Jag må göra dumma saker ibland, även här. Men det är fortfarande upp till mig.
Jag öser ut så mycket trygghet över min boendeyta
att jag ibland förvånas över att jag kan andas.
Jag påtvingar mig trygghet
som jag alltid behövt
men allt för sällan haft.
Nästan varje dag tänker jag på hur det skulle vara om jag vore normal.
Lika blond som mina klasskamrater, som inte vet vad referenser eller auktoritet är. Som inte vet vad som menas med autentisk. Som inte vet att borderline och damp inte är samma sak. Som tycker att allt det vi pratar om på psykologin
är helt nytt
och intressant.
Intressant håller jag med om. Men ibland önskarönskarönskar jag verkligen att det var nytt.
Lobotomi, någon?
I'm killing me softly
0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home