Dagen efter

Jag har försökt skriva. Formulera meningar i huvudet. Försöka förstå det gigantiska jag känner. Min älskade vackra vän, min fantastiska följeslagare som ingen kan mäta sig med. Jag har klappat henne för sista gången, jag kommer aldrig mer att borsta henne, rida henne, gosa med henne, pussa på henne, fly från stora äckliga flygande insekter med henne. Jag kommer aldrig mer kunna stå och titta på henne i hagen, hon kan inte längre trolla bort min nervositet med sin kärlek.

Dyana var den mest fantastiska ponny jag någonsin känt. Känslan som fyllde mig inombors när hon tittade på mig och jag insåg att hon faktiskt älskar mig. Trots alla mina misstag och min tidsbrist och mitt labila psyke - hon älskade mig.

Hon trivdes med sitt liv. Hon har vunnit mängder med tävlinar, galloperat över otaliga ängar och betat stora mängder gräs. Men jag antar att ingen kan leva för evigt. Jag har inte kunnat sova ordentligt på några veckor, jag har försökt att inte tappa hoppet, men ändå vara beredd på det värsta.

I torsdags (26/4) åkte jag upp till syster, på fredagen åkte tre mycket spända flickor upp till stallet. Bli borstad, äta lite gräs och, vänta nu, åka transport - det gör jag inte ofta längre. Vad pågår? Efter vad som kändes som en evighetslång resa till Skara så lastade vi ut henne igen, hon fick komma in i en liten box och äta hö och ännu fler morötter. Efter en liten promenad för oss människor, bland annat in i Skara Domkyrka där vi tände ett ljus för henne - så var det dags att träffa vetrinären.

MOMENT OF TRUTH!

Jag kände mig mer hoppfull, det kanske skulle lösa sig, det var kanske inte så illa som det verkade.

Snälla Gud eller Satan eller Moder Natur eller VAD FAN SOM HELST - låt Dyana följa med hem! Låt henne gallopera i hagen med de andra hästarna. Låt henne rulla runt och bli lerig, låt henne leva. Snällasnällasnälla.

...Men naturligtvis kom verkligheten ikapp. Frakturen hade inte läkt och ett liv för henne utan smärta fanns inte längre med i bilden. Kanskekanskekanske om hon hade varit 15 år yngre och om hon kunde stå i boxvila minst 9 månader.

Alla våra önskningar om goda tecken försvann och hela världen ersattes med tårar. De brukar vara standard att ägarna tar den tid de behöver och lämnar sedan hästen i en box och åker. Men det känns inte som ett värdigt avsked till någon som är så sjukt viktig. Någon som är så underbart älskad skall inte behöva dö ensam.

Så vi fick undantagstillstånd.

Vi tog med henne ut så hon fick veta massa färskt, saftigt gräs för första gången på länge. Bara stå i solen och njuta. Jag kunde inte ha bett om ett bättre avsked. Att titta på henne betyder så mycket för mig. När mor och syster gick iväg ett tag passade jag på att sjunga för henne, jag gör ofta det när vi är ensamma. Efter några timmar i solen kom han och frågade om vi var färdiga. Tydligen blev kliniken tom tidigare än väntat.

Det blev de sista klapparna hon fick känna, de sista mjuka orden hon fick höra. En spruta med löjligt mycket lugnande och jag och mor lämnade rummet.

Sedan, när jag trodde att jag inte kunde gråta mer, kom knallen. När jag hörde ljuder kändes det som att bultpistolen gick rakt in i mitt hjärta och allting brst. Nu var allting över, nu var det så definitivt oåterkalligt och hopp jag inte trodde fanns i mig bara rann ut. Jag trodde jag var lugn och redo, men när det hände insåg jag att vissa krafter kan jag inte hålla emot. Hyperventilerandet, tårarna och det där inombords som gör så ONT att jag bara vill skrika lungorna ut mig.

Jag hörde dunsen när hon föll, trots spegelglaset kunde jag skymta hennes ben, liggandes på hårt betonggolv. Jag valde att gå in till henne, efter att lite bajs och blod hade blivit bortspolat. Min älskade vackra vän. Det är nu tredje gången jag har varit med och kelat med en död älskade. Jag smekte hennes livlösa kropp och insöp henne med blicken, det är inte samma häst när hon var död, men det var ändå fortfarande Dyana. Det var fortfarande min vackra, underbara, fastnastiska älskade vän.

Det finns så oöndligt många saker jag ångrar i mitt liv. Men att åka till Skara tillsammans med Dyana, är bland det svåraste och bästa jag gjort. Dyana. Min älskade vackra New Forest-ponny. Utan dig känns världen mycket elakare.

Memento Mori.