Allting förändras - ingenting förgås

Allting kommer alltid runt igen, i andra former.
The Wheel of Time turns again.

Människor flyter in och ut ur mitt liv, vissa saknar jag mer än andra.
Motivation och upplysning ändrar form, lyser svagt ibland och sprudlar värmande vid andra tillfällen.

Ibland undrar jag om det verkligen är värt. Den eviga cirkeln av problem, som alltidalltidalltid fortsätter. Samtidigt så brukar jag tänka som så att ljuspunkterna man finner faktiskt överväger det dåliga. I slutändan blir det faktiskt ändå bra. Men om du har 6 stycken överlevardagar, där du egentligen inte uppnår någonting, inga ypperligt givande samtal eller tillfällen där du verkligen känner att det är det här du lever för. Är de dagarna värda att genomleva, för en endaste dag där du blir levande. Bandet du såg live, klubben du dansade på tills fötterna blödde, natten när du låg och kramade din älskade och bara njöt och struntade i att skolan skulle börja några timmar senare. Är dessa tillfällen så viktiga för dig att du verkligen tycker att det är värt?

Kanske kan man säga, att eftersom de riktigt bra dagarna är färre än de halvonödiga, så är det logiska alternativet att inte leva längre.

Men samtidigt, är inte riktigt bra tillfällen så otroligt mycket starkare än dagar utan intryck? Kanske överväger de.

Vad är det som bestämmer om vi bör leva eller inte? Skall vi gå efter våra logiska beslut eller efter våra känslor? Om vi skulle gå efter logiken i våra liv, skulle vi väl äta bättre, träna mer, umgås mer med människor som får oss att må bra, läsa fler böcker och göra andra saker som vi njuter av, oftare? Men våran känsla, att det är skönt att ligga hemma och slappa, brukar vinna. Kanske säger logiken åt oss att ta tag i saker och ting, faktiskt få ändan ur vagnen och GÖRA det vi drömmer om.
"Vi är varken våra känslor eller tankar. Vi är summan av allt vi gör, tänker, säger och vill."

Existensfilosofin säger att vi inte får kasta bort våra liv, för människan är en möjlighet. Hur många möjligheter skall man ta vara på för att det skall räknas som att vi lever bra liv?

Även om jag klassas som en väldigt osocial människa, så är ändå mina medmänniskor väldigt viktiga för mig. De lyser upp mina dagar. Jag saknar dem. De blir inte bortglömda, jag är bara väldigt värdelös (värdekass) på att höra av mig. Jag låter dem försvinna ur mitt liv.

Hur många gånger tror ni inte att jag inser att jag verkligen SAKNAR alla människor som har fyllt min telefon med sms eller mitt huvud med små spontana förklaringar som tyder på att dom tycker om mig? Jag känner mig så värdelös för att berätta det tillbaks. Jag minns alla obesvarade sms som jag inte hade råd att svara på när jag hade kontantkort, gjorde det ont i er då? Trodde ni att jag inte brydde mig?

För att leva behöver man ha en lägenhet med mat, samt pengar för att betala detta. För att få detta måste man antingen studera eller arbeta, eller utnyttja systemet för att få staten att betala. Jag vet att jag inte skulle ha något problem med något av ovanstående alternativ, just nu väljer jag att studera.

Om jag istället hade varit sjukskriven och fått sjukpenning, hade jag då spenderat tiden med att återknyta mina förlorade kontakter, gå och träna oftare samt lära mig mer saker som intresserar mig? Eller hade jag bara legat apatisk i min säng och tänkt, att jag kan ta på mig kläder imorgon istället, idag är en så onödig dag att resa på sig?


Jag återkommer konstant till samma fjortis-betonade problem.
Jag kan inte låta bli att undra, om jag väljer rätt. Har jag gått rätt väg? Det finns väl egentligen ingen annan väg jag har kunnat gå, för då skulle jag inte vara den människan jag är idag. Jag skulle inte varit älskad av samma människor som älskar mig idag.

Kontentan av det jag försöker skriva är, att jag tror att livet egentligen är värt att leva, eftersom allting löser sig så småningom och de infallen av eufori är värda alla sömnlösa nätter och tårar över mottagna mail.

Kanske måste man glida ifrån en del av dem man älskar? Kanske, kommer jag sluta sakna dem. Alternativt kommer jag inse att om jag inte hade saknat dem, så hade mitt beteende ändrats och jag hade inte varit jag. Jag tror att jag är värd att vara jag.

Om andra kan älska mig för den jag är och trots valen jag gjort, borde väl jag också?

"I stop and I stare too much
Afraid that I care too much
And I hardly dare to touch
For fear that the spell may be broken

The sweetest perfection
To call my own
The slightest correction
Couldn't finely hone
The sweetest infection
Of body and mind
Sweetest injection
Of any kind

Takes me completely
Touches so sweetly
Reaches so deeply
Nothing can stop me."