Dagen innan

Jag satt på en grushög och tittade på henne i hagen. Dagen innan det stora beslutet. Dagen innan det var dags för allt hopp att dö.

Älskade vackra vän.
Jag vet att man skall leva i nuet, inte tänka tillbaks för mycket och inte oroa sig för mycket inför framtiden. Men när jag står och borstar henne så kan jag inte låta bli att tänka på att det kanske är sista gången. Vi har haft våra år tillsammans, men tänk om jag aldrig mer kan förvändla mig till en lortgris i takt med att hon blir renare. Tänk om jag aldrig mer kan irritera mig på att hon inte gör som jag säger, eller bli helt varm i hela kroppen när hon tittar på mig och jag vet att hon älskar mig. Jag vill gråta när jag sitter och tittar på henne nu, samtidigt som jag vill frysa tiden och stanna kvar för evigt. Det känns som att jag aldrig vill lämna hennes sida, trots att det gör så oändligt ont att se henne.

Jag vet inte vad vi har att vänta. Vissa ljusglimtar finns det, hon är positiv och lyfter på alla hovar utan större problem. Samtidigt är det så fullt av nackdelar, hon är gammal och hon promenerades ganska länge innan vi visste att det var en fraktur. Sen är det alla de där sakerna som vi inte vet hur vi skall tolka. Kanske är hon bara ovanligt kelen för att hon känner att vi behöver det, kanske är hon så stabil i höften att hon orkar lägga sig ner och resa på sig - det kanske inte alls är för att hon inte orkar stå på benen längre.

Men vi vet egentligen ingenting, vi kan bara hoppas.