Gäller i Göteborg

Så står det på mitt busskort. Jag blev lycklig när jag läste det tidigare idag, jag har läst det innan, men idag var första gången det faktiskt slog mig.

Vi pratade om Maslows behovstrappa idag, för er som inte minns den så består den av fysiologiska behov, säkerhetsbehov, kontaktbehov, uppskattnings- och statusbehov och slutligen behov av självförverkligande.

Det är först idag som jag faktiskt konstaterade att jag har klättrat väldigt högt upp på den stegen väldigt fort, it makes me happy. Jag har ett förstahandskontrakt på en lägenhet i Göteborg, jag har pengar till mat och jag har en skola att gå till. Jag har en katt som älskar mig och som jag älskar av hela mitt hjärta, jag har en familj som stödjer mig och jag har vänner som gillar mig för den jag är. Alltså är jag på det sista steget, det som jag arbetar med. För min egen skull började jag skolan igen, för min egen skull jag gör uppehåll med rökning, för min egen skull testar jag vad jag kan och inte kan, för att bättre lära känna mig själv och utveckla mig till att bli en bättre människa.

Allt detta har jag uppnått på mindre än 1år. Jag kan inte låta bli att undra, om det här är en utveckling som alla går igenom. Får alla inslag av eufori eller är det bara vissa utvalda få?
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra var jag hade varit om jag inte hade haft viktiga människor som förändrar mig på olika sätt.

TheKlown, Helene, Nancy, Emma, Michael, Peter x2, bumby, lilleman, Sofia, syster x2, avdagata, navi, krypet, orbiter, zordid, Hugge, lundwall och mångamångamånga fler: jag är er evigt tacksamma.


Har någon funderat på att människor förändras väldigt snabbt och väldigt mycket?
Jag gick från att vara 14 och skriva depprimerande dagboksinlägg och dikter, till att skriva bloggliknande inlägg när jag är lycklig eller tankfull och vill försöka dela med mig av mina känslor.

Jag kan fortfarande inte förstå det. Kan du förstå dig själv?


"I got sunshine, in a bag"