Jag vet att jag har vrickad humor. Jag vill bara garva över mitt beteende och mina tankar FÖR DET ÄR INTE SÅHÄR DET SKALL VARA!

Jag blir så jävla trött på mig själv, för jag vet så väl hur jag skall göra för att må bra. Jag vet precis vad jag borde göra för att få mitt liv att gå framåt. Men så fort det är någonting som inte går exakt som jag planerat så blir jag på pissdåligt humör, även när det är en liten jävla skitsak. För det är aldrig någonting stort, stora kriser vet jag hur man hanterar. Eller åtminstone hur man förtränger.

Eftersom jag vet att okunskap är lycka, så förstår jag inte varför jag alltid är så nyfiken och analytisk av mig. Varför anstränger jag mig för att gräva i saker som jag egentligen inte är intresserad av? Varför tänker jag så jävla mycket?

Jag upphör aldrig att bli förvånad när andra människor berättar hur de tänker och reagerar. Är det så det skall vara?  I mitt huvud så triggar varje ord en hel drös med minnen och känslor och jag kan inte hindra dem från att invadera mig. Exploatera mig.

Jag finner det så läskigt jävla roande, att hur många framsteg jag än gör, så kan jag skicka mig hela vägen tillbaks till början.  Det MÅSTE finnas ett sätt att stoppa det. Det MÅSTE finnas ett sätt att bryta tankemönster (utan droger/medicin dvs.).

Det här är inget depp-inlägg, det är ett inlägg av ilska. Av hat. Av vetskapen om att det SKA vara bättre än så här.

Kan man hindra sig själv från att falla ner i destruktiva mönster?

Finns det någon som har utvecklats så långt att man bara kör på konstruktiva saker?

"Du är inte trasig, behöver inte fixas."