Ordbajsning

Jag vet inte riktigt vad jag vill få fram. Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva. Jag vet bara att jag vill bli av med känslan inombords som jag inte riktigt kan placera, den som kryper sig fram och petar på delar av min hjärna och tvingar mig att lyssna på tankar jag inte vill lyssna på, som jag egentligen inte tror på och som egentligen är totalt irrelevanta. 

Jag försöker så hårt att inte hata mig själv och istället fundera över _varför_ jag gör som jag gör, varför jag vägrar lära mig av mina misstag.Varför jag inte klarar av att stanna upp och fundera vad det är jag håller på med. Handlingar medför konsekvenser, det vet jag. Vad som innebär någonting, vet jag inte alls. 

Vill jag inte veta? Förtränger jag allt jag inte vill tänka på? Ångrar jag det jag gör? Gör mina förträngningar att jag inte lär mig av mina misstag? Skulle ältan göra att jag skulle låta bli? Kan jag fortsätta och försöka och sen bli en människa som helt enkelt tänker efter före och därmed inte gör saker man inte vill tänka på? Jag har så mycket och så lite att göra på samma gång. Jag orkar inte riktigt ta tag i saker och ting, mycket på grund av att jag äntligen inte är superstressad längre. Samtidigt så känner jag mig aningen dyster. Jag har ingen anledning till det. Det går ganska bra nu, inte bara för mig utan även för andra. Genom livets gång gör man så fanatiskt stora framsteg att det är svårt att tro att det är sant. Har man verkligen varit den människan man ser när man tittar tillbaks på sitt liv? Mest fryser jag, jag lindar in mig i filtar och har letat fram mina tofflor och jag häller i mig koffein och anstränger mig som fan för att inte tänka, inte vara sugen på någonting som jag är sugen på men som jag absolut inte borde vara sugen på.

Jag vill känna mig smutsig och förstöra allting, gå in som en gudinna och ta över, lova att allt blir kaos. ... Samtidigt som jag trivs med att vara relativt ren, lite smutsig under naglarna ibland men annars gå istället för krypa fram. Slå världen med häpnad och bevisa människorna som inte tror på mig fel - visa att med tillräckligt mycket vilja och envishet kan allting gå. Jag är så trött, jag vill vila, gömma mig, försvinna ett tag. Bara blunda och ignorera hela världen. Men jag har inte tid. Jag har fortfarande skolarbete att göra, jag behöver fortfarande kliva upp på morgonen och vara vaken och leva. Jag vill inte leva (vilket absolut inte betyder att jag vill dö). 

Jag behöver flytta och bygga mitt bo, väva in lägenheten med den trygghet som jag så desperat behöver. Jag behöver fortsätta stå upp, på mina egna ben, för jag har kommit så långt nu att jag inte får lov att ta en paus. Jag har klättrat så högt upp nu att jag inte får lov att ramla. Alla snubblar vi ibland, men jag får inte ramla. Jag vet inte om jag kan ta den risken. Jag bara ordbajsar, men för mig är det terapi. Jag vet att jag måste se det positiva i saker och ting. Jag ser det som positivt att jag skriver, för då har jag inte fallit tillbaks i apatin. ... Jag saknar det ibland, ligga apatisk i min utbäddade soffa och röka, hälla i mig koffein och bara låta bli att tänka, bara låta bli att bry mig. Visst självklart är jag nöjd med att det går så förbannat jävla bra för mig, samtidigt hatar jag det. För jag vet att det betyder att jag aldrig får ge upp, för jag kommer att bli frisk. Det är bara jävligt mycket hårt jobb som jag inte vill ta tag i. Det är inget jobb någon annan kan göra åt en, för då får du inte det resultat du behöver. ... Men jag vill verkligen inte.  

Constant over stimu-lation numbs me

and I wouldn't have It any other way.

It's not enough. I need more.

Nothing seems to satisfy.

I don't want it. I just need it.

To feel, to breathe,

to know I'm alive.