Framgång?

Jag vet att jag aldrig skriver. Jag undrar om någon fortfarande läser, samtidigt är jag inte säker på om jag vill veta svaret.

Jag gör framsteg, det gör jag. Men jag antar att bakslagen aldrig upphör. Nära och kära slutar aldrig dö.

Det som fashinerar mig är att mina bakslag sen framgångarna började inte skadar mig så som de förr gjort. Det är svårt att tro på framgång om man inte utsätts för prövningar. Mina beroenden, besattheter och demoner är av de slag att jag inte kan undvika dem när jag lever det liv jag kommer att leva. Alltså måste jag lära mig kontrollera dem, se, men inte röra. Det är tillåtet att tänka, men aldrig att agera. Jag är inte säker på om jag vågar drömma.

Men jag har framtidshopp. Jag är faktiskt inte alls övertygad om att jag kommer att dö ung.

...Samtidigt som jag har svårt att tro på livet. Jag är för bitter för att kunna drömma om ett enkelt liv. Troligtvis skulle jag inte ens stå ut om jag väl fick chansen.

Jag saknar så många, både verkliga och inre vänner. Jag låter mina tankar bråka för sig själva, för jag är så innerligt trött på att behöva lyssna på mig själv. Jag försöker förtvivlat lista ut vad som är konstruktivt och destruktivt samtidigt som jag vet att ett helt rent liv skulle göra mig uttråkad.

Men vilka droger skall jag välja? What's your drug of choice? Bones are beautiful, my drug of choice. Starving for perfection. Det är ett beroende som jag egentligen inte ens får lov att tänka på, för det är en sådan drog som inbillar en att man är stark. Starkare än alla andra, vanliga tråkiga grå människor. Du blir en övermänniska för allting gör så jävla ont, att det måste ju betyda att man är starkare. ... Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen. Fy fan vad stark jag måste vara.

Vilka vänner lyfter och vilka drar? Hur skall jag veta om jag lär mig att simma eller att drunkna?

Jag vet, jag är bara en random ordbajsare i världen. Jag skriver utan att medvetet veta mina meningar och mål.

Samtidigt som jag saknar fredagar 10.15 så är det en helt ny utmaning för mig. This is my place to SHINE! Men jag gömmer mig istället. Medveten om att jag själv låser in mig för att jag inte är säker på om jag verkligen vågar lyckas.

Eftersom jag inte tror på perfektion, antar jag att jag förväntar mig ett liv av evig kamp. Missuppfatta mig inte, om man aldrig haft det svårt, hur skall man då lära sig?

Förlåt jag är en aning förvirrad. Snälla ta min hand. Jag är bara ett litet UFO, på besök.

Please don't cry
in the morning ligth.