JAG

Jag vet att jag inte har skrivit på länge, det betyder inte alls att jag har få saker som cirkulerar i min hjärna. Jag antar att jag bara har svårt att få ner det i skrift. Jag har i regel inte svårt att lämna ut tankar som rör sig i mitt innersta, men de senaste månaderna har mina tankar allt för ofta kretsat kring mat och utseende - och det är någonting jag egentligen inte vågar skriva om.

Det känns som att det är mer accepterat att vara deprimerad, schizofren eller liknande - än att ha en ätstörning. Om man filosoferar över varför livet är meningslöst och allting är svart så är det inte många som säger åt en att ta sig i kragen och rycka upp sig, men om man inte kan äta för att man är hysteriskt fet trots undervkt - visst fan får man mer eller mindre konstant påpekanden om att man borde skärpa sig och äta mer. Varför är vissa psykiska sjukdomar mer accepterade att banalisera? Jag skäms över min sjukdom, jag vågar inte ens lägga upp bilder där jag ser smal ut - för jag är rädd för att ni skall skratta åt mig och tro att jag vill ha uppmärksamhet. Det känns som att EDs är enda sjukdomen som så skrämmande många inte ser som en sjukdom.

Men jag tänker inte skriva om mat och vikt, jag tänkte skriva om mig.


Många saker förändras i mitt liv - varesig jag vill det eller inte. Men jag är fortfarande samma människa. Jag kan fortfarande känna igen mig i de flesta av mina blogtexter. Kanske innebär det att jag har nått en relativt trivsam platå - jag påstår inte att jag mår bra - men kanske är jag ändå relativt nöjd med vissa delar av min hjärna.

Kanske händer det att jag imponerar på mig själv varje gång jag flyter in i sinnesstämningen och tankegångarna som resulterar i ett bloginlägg, eftersom det betyder att jag är MER än mina dagliga tankar. Hur trött och utmattad jag än är - så kan jag fortfarande visa en del av mig som jag inte hatar innerligt.

Åter igen eftersträvar jag ett liv som inte består av självförakt och trängda situationer. Men som alltid annars vet jag innerst inne att jag kommer att lyckas. Jag är inte redo att ge upp, så även om kampen går långsamt vet jag att någon dag, kommer jag åter igen vara en människa jag slipper skämmas över.