onsdag, juni 14, 2006

Denkwurdigkeiten eines Nervenkranken

Som vanligt begraver jag mig i böcker, låtar på repeat, kopiösa mängder te och mängder av förtränging.

Självklart saknar jag honom redan, naturligtvis är jag rädd för att sova inatt. Men jag överlever, precis som jag alltid gjort. Det spelar ingen roll hur många tårar jag fäller nu, hur mycket jag hyperventilerar eller gallskriker utan ljud - den verkliga smärtan kommer när vardagen åter tar vid.

Han somnade med huvudet mot min hand, pälsen som åter igen börjar ramla av i drivor blåste runt på grund av fläkten. Det var inte lungt eller fridsamt, det var ångest och han skrek och ville gå runt och han förstod inte varför hans ben inte längre bar honom. Det var evighetslänge och ytterligare en spruta, det var att se honom andas med en livlös kropp och det var ett hjärta som verkligen inte ville sluta slå. Jag önskar jag hade kunnat låta bli att gråta, skrika och få panik - för jag vet att mina anfall gör honom upprörd. Jag kan absolut inte förstå hur man kan genomgå det om det inte är absolut nödvändigt. Avlivning borde alltid vara det sista alternativet. Det är min andra älskade jag höll om och kysste efter att hjärtat slutat slå. Den här gången kände jag mig som en mördare. Jag betalade för att låta dem mörda min älskade. Han låg hela vägen dit i mitt knä, och man kände att han verkligen litade på att jag skulle göra allting bra, precis som jag gjort alla gånger innan. Det var först inne i det lilla rummet jag har kommit att hata som han faktiskt insåg att han nog inte skulle få komma hem och sova bredvid mig och låta mig jaga bort alla monster.

Jag var med när han föddes, blev utdragen från modern efter en mycket komplicerad födsel. Jag var med när han återvände likt en fallen hjälte efter sin närkamp mot en bil, när han inte kunde gå utan att skrika och var för trött och hade för ont för att orka äta. Jag var med när han ramlade från balkongen och var helt livrädd när han äntligen kunde komma in till sin kaosartade trygghet igen. Det var jag som fick tvångsmata honom med medicin efter att hans urinvägar slutade fungera. Så självklart var det jag, som satte mitt namn på pappret som bekräftade betalningen av hans dödsdom, och självklart - är det jag som bär hans liv på mina axlar.

I would kill someone just to sleep next to him again.

I find it kind of funny, I find it kind of sad, the dreams in which I'm dying are the best I've ever had.