Det vi vill ha

Jag upphör aldrig att förvånas varje gång jag inser saker, ofta saker som jag kommit fram till tidigare, men den där ytterligare reaktionen om att man faktiskt har kommit fram till rätt sak, känns alltid bra.

Jag har funderat över en del om vilka människor jag tycker om och varför, framför allt i sexuella/halvsexuella förhållanden.

Det finns en pojke, han är inte speciellt snygg, han är inte så jävla trevlig och rent allmänt är han faktiskt ett svin. Ändå tycker jag om att umgås med honom, just därför att han får allting att verka så självklart.

Jag tror man mår bra av att umgås med människor som vet vad de vill, dels för att man då känner att den här människan _vill_ umgås med mig och gör det inte enbart för att man är ett sista alternativ eller "ja, det är väl lite halvtrevligt". En känsla av mervärde.

Små saker som att ta med sig lite bullar och en dricka när man kommer på besök, som i att visa sin egen åsikt och ta för givet att även den andre vågar visa sin, så att man inte behöver vara så förbannat försiktig för att man inte vill riskera att köra över en människa man tycker om.

Jag vet med mig att jag är stark, jag har blivit tvingad helt enkelt på grund av sättet jag är uppväxt och det jag har varit med om. Alternativen var att överleva och bli stark, eller att duka under och faktiskt inte klara av världen mer. Jag valde att kämpa och bli stark och det är jag lycklig över, nästan varje dag, än idag.

Jag tror det är därför jag dras till starka människor som tar saker och ting för givet. Just eftersom jag överanalyserar allting och tänker tok för mycket för mitt eget bästa, är det så otroligt skönt med människor som säger "så vill jag göra, har du några andra förslag?".

Känner jag mig förnedrad för att jag annars tror att människan i fråga inte litar på att jag kan säga emot om det är någonting jag inte vill? Jag vet faktiskt inte, det är i alla fall någonting, som får mig att bli så otroligt lättad, att jag slipper känna att jag måste trampa omkring på tå för att inte köra över någon. Jag kan bete mig som jag vill för människan tar inte illa upp för allting jag säger.

Människor skulle behöva lite mer skin på näsan, jag eftersträvar, lite mer självförtroende, och lite mer rättfrämhet.

Ändå undrar folk varför jag anser att submission ger mig mer njutning.

"Domination's the name of the game
In bed or in life
They're both just the same
Except in one you're fulfilled
At the end of the day"

Början av en blog

Jag kan också vara som alla andra. Känns som att varenda människa bloggar.
But you know what? I'm sorry, but I don't care.

Eftersom det här är min blog, så spelar det ju egentligen ingen roll vad ni tycker om den, inte sant? Det kan bli en fristad för mina tankar och det är absolut ingen som tvingar någon att läsa den. Så är det ju med alla bloggar, så då kommer frågan upp, varför stör sig folk så mycket på dem?

Folk och folk, vem bryr sig om folk?

"Unbearable, isn't it? The suffering of strangers, the agony of friends. There is a secret song at the center of the world, Joey, and its sound is like razors through flesh.
Oh come, you can hear its faint echo right now. I'm here to turn up the volume. To press the stinking face of humanity into the dark blood of its own secret heart."

Well, I do have sights to show you
and that is why
this is confessions of a dazed mind

Funderingar från en misantrop

Jag gillar inte att kategorisera mig, men för att göra det enklare gör jag det ändå. Det verkar enklare för människor att förstå att jag är otrevlig om jag använder ordet misantrop. Jag förstår inte hur människor kan vara så känsliga och lättstötta. Jag har fått oräknerliga mail från den typen av människor angående citatet "Man skall inte prata med fula människor. De kan få för sig att det är ok att se ut så." samt "Jag förstår inte varför fula människor har så många bilder på sig själva. Speciellt inte tråkiga bilder. " som jag har på en presentation.

Är ni verkligen så osäkra att ni måste hacka på mig för att få eran hävdelse? Har ni verkligen så dåligt självförtroende att ni skriver till mig och undrar varför jag inte tycker att de har rätt att se ut som de gör? Jag har ALDRIG sagt att någon är ful på det communityt, det känns som att de bara tar för givet att jag menar just dem, trots att jag inte ens har varit inne på deras presentation eller skrivit en rad till dem.

Ursäkta mitt förakt, men ni är patetiska.

Har precis haft en diskussion angående språkanvändning. Även här förvånar människor mig, är det verkligen så hemskt att FÖRSÖKA använda ett åtminstone nästan korrekt språkbruk?

Jag orkar inte bråka med människor längre, så jag brukar låta bli att påpeka när människor skriver fel. Men ibland, så händer det faktiskt att jag kommenterar språkliga våldtäkter. Ingen är perfekt och det är otroligt frustrerande att behöva se samma fel om och om igen, så ja, jag rättar, ibland.

Jag kan inte förstå hur man kan vara så ignorant och verkligen inte bry sig. Jag och äldsta syster pratade om rättstavning häromdagen, när man läser ser man så många ord att man får in dem undermedvetet, så man ser om de är rättstavade eller inte när man läser. Samma princip borde gälla på IRC, om man ser människor som skriver fel hela tiden är det väl ganska naturligt att man själv så småningom gör det på ord man är osäker på.

Jag vägrar böja mig för myten att människor som spenderar dagarna framför datorerna är illiterata och oallmänbildade. Kan inte människor sluta ha så förbannat mycket stolthet och istället jobba med problemet?