Ordbajsning

Jag vet inte riktigt vad jag vill få fram. Jag vet inte riktigt vad jag vill skriva. Jag vet bara att jag vill bli av med känslan inombords som jag inte riktigt kan placera, den som kryper sig fram och petar på delar av min hjärna och tvingar mig att lyssna på tankar jag inte vill lyssna på, som jag egentligen inte tror på och som egentligen är totalt irrelevanta. 

Jag försöker så hårt att inte hata mig själv och istället fundera över _varför_ jag gör som jag gör, varför jag vägrar lära mig av mina misstag.Varför jag inte klarar av att stanna upp och fundera vad det är jag håller på med. Handlingar medför konsekvenser, det vet jag. Vad som innebär någonting, vet jag inte alls. 

Vill jag inte veta? Förtränger jag allt jag inte vill tänka på? Ångrar jag det jag gör? Gör mina förträngningar att jag inte lär mig av mina misstag? Skulle ältan göra att jag skulle låta bli? Kan jag fortsätta och försöka och sen bli en människa som helt enkelt tänker efter före och därmed inte gör saker man inte vill tänka på? Jag har så mycket och så lite att göra på samma gång. Jag orkar inte riktigt ta tag i saker och ting, mycket på grund av att jag äntligen inte är superstressad längre. Samtidigt så känner jag mig aningen dyster. Jag har ingen anledning till det. Det går ganska bra nu, inte bara för mig utan även för andra. Genom livets gång gör man så fanatiskt stora framsteg att det är svårt att tro att det är sant. Har man verkligen varit den människan man ser när man tittar tillbaks på sitt liv? Mest fryser jag, jag lindar in mig i filtar och har letat fram mina tofflor och jag häller i mig koffein och anstränger mig som fan för att inte tänka, inte vara sugen på någonting som jag är sugen på men som jag absolut inte borde vara sugen på.

Jag vill känna mig smutsig och förstöra allting, gå in som en gudinna och ta över, lova att allt blir kaos. ... Samtidigt som jag trivs med att vara relativt ren, lite smutsig under naglarna ibland men annars gå istället för krypa fram. Slå världen med häpnad och bevisa människorna som inte tror på mig fel - visa att med tillräckligt mycket vilja och envishet kan allting gå. Jag är så trött, jag vill vila, gömma mig, försvinna ett tag. Bara blunda och ignorera hela världen. Men jag har inte tid. Jag har fortfarande skolarbete att göra, jag behöver fortfarande kliva upp på morgonen och vara vaken och leva. Jag vill inte leva (vilket absolut inte betyder att jag vill dö). 

Jag behöver flytta och bygga mitt bo, väva in lägenheten med den trygghet som jag så desperat behöver. Jag behöver fortsätta stå upp, på mina egna ben, för jag har kommit så långt nu att jag inte får lov att ta en paus. Jag har klättrat så högt upp nu att jag inte får lov att ramla. Alla snubblar vi ibland, men jag får inte ramla. Jag vet inte om jag kan ta den risken. Jag bara ordbajsar, men för mig är det terapi. Jag vet att jag måste se det positiva i saker och ting. Jag ser det som positivt att jag skriver, för då har jag inte fallit tillbaks i apatin. ... Jag saknar det ibland, ligga apatisk i min utbäddade soffa och röka, hälla i mig koffein och bara låta bli att tänka, bara låta bli att bry mig. Visst självklart är jag nöjd med att det går så förbannat jävla bra för mig, samtidigt hatar jag det. För jag vet att det betyder att jag aldrig får ge upp, för jag kommer att bli frisk. Det är bara jävligt mycket hårt jobb som jag inte vill ta tag i. Det är inget jobb någon annan kan göra åt en, för då får du inte det resultat du behöver. ... Men jag vill verkligen inte.  

Constant over stimu-lation numbs me

and I wouldn't have It any other way.

It's not enough. I need more.

Nothing seems to satisfy.

I don't want it. I just need it.

To feel, to breathe,

to know I'm alive.

Jag vet att jag har vrickad humor. Jag vill bara garva över mitt beteende och mina tankar FÖR DET ÄR INTE SÅHÄR DET SKALL VARA!

Jag blir så jävla trött på mig själv, för jag vet så väl hur jag skall göra för att må bra. Jag vet precis vad jag borde göra för att få mitt liv att gå framåt. Men så fort det är någonting som inte går exakt som jag planerat så blir jag på pissdåligt humör, även när det är en liten jävla skitsak. För det är aldrig någonting stort, stora kriser vet jag hur man hanterar. Eller åtminstone hur man förtränger.

Eftersom jag vet att okunskap är lycka, så förstår jag inte varför jag alltid är så nyfiken och analytisk av mig. Varför anstränger jag mig för att gräva i saker som jag egentligen inte är intresserad av? Varför tänker jag så jävla mycket?

Jag upphör aldrig att bli förvånad när andra människor berättar hur de tänker och reagerar. Är det så det skall vara?  I mitt huvud så triggar varje ord en hel drös med minnen och känslor och jag kan inte hindra dem från att invadera mig. Exploatera mig.

Jag finner det så läskigt jävla roande, att hur många framsteg jag än gör, så kan jag skicka mig hela vägen tillbaks till början.  Det MÅSTE finnas ett sätt att stoppa det. Det MÅSTE finnas ett sätt att bryta tankemönster (utan droger/medicin dvs.).

Det här är inget depp-inlägg, det är ett inlägg av ilska. Av hat. Av vetskapen om att det SKA vara bättre än så här.

Kan man hindra sig själv från att falla ner i destruktiva mönster?

Finns det någon som har utvecklats så långt att man bara kör på konstruktiva saker?

"Du är inte trasig, behöver inte fixas."

Framgång?

Jag vet att jag aldrig skriver. Jag undrar om någon fortfarande läser, samtidigt är jag inte säker på om jag vill veta svaret.

Jag gör framsteg, det gör jag. Men jag antar att bakslagen aldrig upphör. Nära och kära slutar aldrig dö.

Det som fashinerar mig är att mina bakslag sen framgångarna började inte skadar mig så som de förr gjort. Det är svårt att tro på framgång om man inte utsätts för prövningar. Mina beroenden, besattheter och demoner är av de slag att jag inte kan undvika dem när jag lever det liv jag kommer att leva. Alltså måste jag lära mig kontrollera dem, se, men inte röra. Det är tillåtet att tänka, men aldrig att agera. Jag är inte säker på om jag vågar drömma.

Men jag har framtidshopp. Jag är faktiskt inte alls övertygad om att jag kommer att dö ung.

...Samtidigt som jag har svårt att tro på livet. Jag är för bitter för att kunna drömma om ett enkelt liv. Troligtvis skulle jag inte ens stå ut om jag väl fick chansen.

Jag saknar så många, både verkliga och inre vänner. Jag låter mina tankar bråka för sig själva, för jag är så innerligt trött på att behöva lyssna på mig själv. Jag försöker förtvivlat lista ut vad som är konstruktivt och destruktivt samtidigt som jag vet att ett helt rent liv skulle göra mig uttråkad.

Men vilka droger skall jag välja? What's your drug of choice? Bones are beautiful, my drug of choice. Starving for perfection. Det är ett beroende som jag egentligen inte ens får lov att tänka på, för det är en sådan drog som inbillar en att man är stark. Starkare än alla andra, vanliga tråkiga grå människor. Du blir en övermänniska för allting gör så jävla ont, att det måste ju betyda att man är starkare. ... Smärta är bara svaghet som lämnar kroppen. Fy fan vad stark jag måste vara.

Vilka vänner lyfter och vilka drar? Hur skall jag veta om jag lär mig att simma eller att drunkna?

Jag vet, jag är bara en random ordbajsare i världen. Jag skriver utan att medvetet veta mina meningar och mål.

Samtidigt som jag saknar fredagar 10.15 så är det en helt ny utmaning för mig. This is my place to SHINE! Men jag gömmer mig istället. Medveten om att jag själv låser in mig för att jag inte är säker på om jag verkligen vågar lyckas.

Eftersom jag inte tror på perfektion, antar jag att jag förväntar mig ett liv av evig kamp. Missuppfatta mig inte, om man aldrig haft det svårt, hur skall man då lära sig?

Förlåt jag är en aning förvirrad. Snälla ta min hand. Jag är bara ett litet UFO, på besök.

Please don't cry
in the morning ligth.

Dagen efter

Jag har försökt skriva. Formulera meningar i huvudet. Försöka förstå det gigantiska jag känner. Min älskade vackra vän, min fantastiska följeslagare som ingen kan mäta sig med. Jag har klappat henne för sista gången, jag kommer aldrig mer att borsta henne, rida henne, gosa med henne, pussa på henne, fly från stora äckliga flygande insekter med henne. Jag kommer aldrig mer kunna stå och titta på henne i hagen, hon kan inte längre trolla bort min nervositet med sin kärlek.

Dyana var den mest fantastiska ponny jag någonsin känt. Känslan som fyllde mig inombors när hon tittade på mig och jag insåg att hon faktiskt älskar mig. Trots alla mina misstag och min tidsbrist och mitt labila psyke - hon älskade mig.

Hon trivdes med sitt liv. Hon har vunnit mängder med tävlinar, galloperat över otaliga ängar och betat stora mängder gräs. Men jag antar att ingen kan leva för evigt. Jag har inte kunnat sova ordentligt på några veckor, jag har försökt att inte tappa hoppet, men ändå vara beredd på det värsta.

I torsdags (26/4) åkte jag upp till syster, på fredagen åkte tre mycket spända flickor upp till stallet. Bli borstad, äta lite gräs och, vänta nu, åka transport - det gör jag inte ofta längre. Vad pågår? Efter vad som kändes som en evighetslång resa till Skara så lastade vi ut henne igen, hon fick komma in i en liten box och äta hö och ännu fler morötter. Efter en liten promenad för oss människor, bland annat in i Skara Domkyrka där vi tände ett ljus för henne - så var det dags att träffa vetrinären.

MOMENT OF TRUTH!

Jag kände mig mer hoppfull, det kanske skulle lösa sig, det var kanske inte så illa som det verkade.

Snälla Gud eller Satan eller Moder Natur eller VAD FAN SOM HELST - låt Dyana följa med hem! Låt henne gallopera i hagen med de andra hästarna. Låt henne rulla runt och bli lerig, låt henne leva. Snällasnällasnälla.

...Men naturligtvis kom verkligheten ikapp. Frakturen hade inte läkt och ett liv för henne utan smärta fanns inte längre med i bilden. Kanskekanskekanske om hon hade varit 15 år yngre och om hon kunde stå i boxvila minst 9 månader.

Alla våra önskningar om goda tecken försvann och hela världen ersattes med tårar. De brukar vara standard att ägarna tar den tid de behöver och lämnar sedan hästen i en box och åker. Men det känns inte som ett värdigt avsked till någon som är så sjukt viktig. Någon som är så underbart älskad skall inte behöva dö ensam.

Så vi fick undantagstillstånd.

Vi tog med henne ut så hon fick veta massa färskt, saftigt gräs för första gången på länge. Bara stå i solen och njuta. Jag kunde inte ha bett om ett bättre avsked. Att titta på henne betyder så mycket för mig. När mor och syster gick iväg ett tag passade jag på att sjunga för henne, jag gör ofta det när vi är ensamma. Efter några timmar i solen kom han och frågade om vi var färdiga. Tydligen blev kliniken tom tidigare än väntat.

Det blev de sista klapparna hon fick känna, de sista mjuka orden hon fick höra. En spruta med löjligt mycket lugnande och jag och mor lämnade rummet.

Sedan, när jag trodde att jag inte kunde gråta mer, kom knallen. När jag hörde ljuder kändes det som att bultpistolen gick rakt in i mitt hjärta och allting brst. Nu var allting över, nu var det så definitivt oåterkalligt och hopp jag inte trodde fanns i mig bara rann ut. Jag trodde jag var lugn och redo, men när det hände insåg jag att vissa krafter kan jag inte hålla emot. Hyperventilerandet, tårarna och det där inombords som gör så ONT att jag bara vill skrika lungorna ut mig.

Jag hörde dunsen när hon föll, trots spegelglaset kunde jag skymta hennes ben, liggandes på hårt betonggolv. Jag valde att gå in till henne, efter att lite bajs och blod hade blivit bortspolat. Min älskade vackra vän. Det är nu tredje gången jag har varit med och kelat med en död älskade. Jag smekte hennes livlösa kropp och insöp henne med blicken, det är inte samma häst när hon var död, men det var ändå fortfarande Dyana. Det var fortfarande min vackra, underbara, fastnastiska älskade vän.

Det finns så oöndligt många saker jag ångrar i mitt liv. Men att åka till Skara tillsammans med Dyana, är bland det svåraste och bästa jag gjort. Dyana. Min älskade vackra New Forest-ponny. Utan dig känns världen mycket elakare.

Memento Mori.

Dagen innan

Jag satt på en grushög och tittade på henne i hagen. Dagen innan det stora beslutet. Dagen innan det var dags för allt hopp att dö.

Älskade vackra vän.
Jag vet att man skall leva i nuet, inte tänka tillbaks för mycket och inte oroa sig för mycket inför framtiden. Men när jag står och borstar henne så kan jag inte låta bli att tänka på att det kanske är sista gången. Vi har haft våra år tillsammans, men tänk om jag aldrig mer kan förvändla mig till en lortgris i takt med att hon blir renare. Tänk om jag aldrig mer kan irritera mig på att hon inte gör som jag säger, eller bli helt varm i hela kroppen när hon tittar på mig och jag vet att hon älskar mig. Jag vill gråta när jag sitter och tittar på henne nu, samtidigt som jag vill frysa tiden och stanna kvar för evigt. Det känns som att jag aldrig vill lämna hennes sida, trots att det gör så oändligt ont att se henne.

Jag vet inte vad vi har att vänta. Vissa ljusglimtar finns det, hon är positiv och lyfter på alla hovar utan större problem. Samtidigt är det så fullt av nackdelar, hon är gammal och hon promenerades ganska länge innan vi visste att det var en fraktur. Sen är det alla de där sakerna som vi inte vet hur vi skall tolka. Kanske är hon bara ovanligt kelen för att hon känner att vi behöver det, kanske är hon så stabil i höften att hon orkar lägga sig ner och resa på sig - det kanske inte alls är för att hon inte orkar stå på benen längre.

Men vi vet egentligen ingenting, vi kan bara hoppas.

JAG

Jag vet att jag inte har skrivit på länge, det betyder inte alls att jag har få saker som cirkulerar i min hjärna. Jag antar att jag bara har svårt att få ner det i skrift. Jag har i regel inte svårt att lämna ut tankar som rör sig i mitt innersta, men de senaste månaderna har mina tankar allt för ofta kretsat kring mat och utseende - och det är någonting jag egentligen inte vågar skriva om.

Det känns som att det är mer accepterat att vara deprimerad, schizofren eller liknande - än att ha en ätstörning. Om man filosoferar över varför livet är meningslöst och allting är svart så är det inte många som säger åt en att ta sig i kragen och rycka upp sig, men om man inte kan äta för att man är hysteriskt fet trots undervkt - visst fan får man mer eller mindre konstant påpekanden om att man borde skärpa sig och äta mer. Varför är vissa psykiska sjukdomar mer accepterade att banalisera? Jag skäms över min sjukdom, jag vågar inte ens lägga upp bilder där jag ser smal ut - för jag är rädd för att ni skall skratta åt mig och tro att jag vill ha uppmärksamhet. Det känns som att EDs är enda sjukdomen som så skrämmande många inte ser som en sjukdom.

Men jag tänker inte skriva om mat och vikt, jag tänkte skriva om mig.


Många saker förändras i mitt liv - varesig jag vill det eller inte. Men jag är fortfarande samma människa. Jag kan fortfarande känna igen mig i de flesta av mina blogtexter. Kanske innebär det att jag har nått en relativt trivsam platå - jag påstår inte att jag mår bra - men kanske är jag ändå relativt nöjd med vissa delar av min hjärna.

Kanske händer det att jag imponerar på mig själv varje gång jag flyter in i sinnesstämningen och tankegångarna som resulterar i ett bloginlägg, eftersom det betyder att jag är MER än mina dagliga tankar. Hur trött och utmattad jag än är - så kan jag fortfarande visa en del av mig som jag inte hatar innerligt.

Åter igen eftersträvar jag ett liv som inte består av självförakt och trängda situationer. Men som alltid annars vet jag innerst inne att jag kommer att lyckas. Jag är inte redo att ge upp, så även om kampen går långsamt vet jag att någon dag, kommer jag åter igen vara en människa jag slipper skämmas över.

Denkwurdigkeiten eines Nervenkranken

Som vanligt begraver jag mig i böcker, låtar på repeat, kopiösa mängder te och mängder av förtränging.

Självklart saknar jag honom redan, naturligtvis är jag rädd för att sova inatt. Men jag överlever, precis som jag alltid gjort. Det spelar ingen roll hur många tårar jag fäller nu, hur mycket jag hyperventilerar eller gallskriker utan ljud - den verkliga smärtan kommer när vardagen åter tar vid.

Han somnade med huvudet mot min hand, pälsen som åter igen börjar ramla av i drivor blåste runt på grund av fläkten. Det var inte lungt eller fridsamt, det var ångest och han skrek och ville gå runt och han förstod inte varför hans ben inte längre bar honom. Det var evighetslänge och ytterligare en spruta, det var att se honom andas med en livlös kropp och det var ett hjärta som verkligen inte ville sluta slå. Jag önskar jag hade kunnat låta bli att gråta, skrika och få panik - för jag vet att mina anfall gör honom upprörd. Jag kan absolut inte förstå hur man kan genomgå det om det inte är absolut nödvändigt. Avlivning borde alltid vara det sista alternativet. Det är min andra älskade jag höll om och kysste efter att hjärtat slutat slå. Den här gången kände jag mig som en mördare. Jag betalade för att låta dem mörda min älskade. Han låg hela vägen dit i mitt knä, och man kände att han verkligen litade på att jag skulle göra allting bra, precis som jag gjort alla gånger innan. Det var först inne i det lilla rummet jag har kommit att hata som han faktiskt insåg att han nog inte skulle få komma hem och sova bredvid mig och låta mig jaga bort alla monster.

Jag var med när han föddes, blev utdragen från modern efter en mycket komplicerad födsel. Jag var med när han återvände likt en fallen hjälte efter sin närkamp mot en bil, när han inte kunde gå utan att skrika och var för trött och hade för ont för att orka äta. Jag var med när han ramlade från balkongen och var helt livrädd när han äntligen kunde komma in till sin kaosartade trygghet igen. Det var jag som fick tvångsmata honom med medicin efter att hans urinvägar slutade fungera. Så självklart var det jag, som satte mitt namn på pappret som bekräftade betalningen av hans dödsdom, och självklart - är det jag som bär hans liv på mina axlar.

I would kill someone just to sleep next to him again.

I find it kind of funny, I find it kind of sad, the dreams in which I'm dying are the best I've ever had.

Är du bra?

Vår stolhet är skrämmande. När övergick vi till att tycka att det är bra att inte vara dålig, istället för att det faktiskt är bra att vara bra?

Idag överdoserade jag inte min medicin - vad stolt jag är.
Idag skadade jag inte mig själv - var imponerad.
Idag rökte jag inte 20 cigaretter på en dag - kom igen, applådera.

Jag undrar när det försvann att man faktiskt var stolt över någonting man utförde - jag tränade idag, jag lagade en ordentlig middag, jag skrev MVG på arbetet som jag ansträngde mig med.

Har vi gått till att vi jämför oss med vad vi skulle kunna göra? Jag har legat i sängen hela dagen, men det betyder ju att jag inte har rånat en butik, våldtagit en liten flicka eller skjutit upp heroin.

Vad har vi att vara stolta över? Vad är det som gör att vi inte går runt med mindervärdeskomplex och skäms?

Jag är lycklig över att hela mänskligheten inte är som mig, för då tror jag att världen skulle drunkna i bitterhet och stordåd skulle totalt upphöra att existera. Stordåd smordåd, jag tror att vi har slutat utföra underverk. Arkitekterna kan vara stolta, ok att de inte har skapat en ny fantastisk byggnad - men tänk på att de faktiskt INTE har rivit Eiffeltornet.

"All we want is a headrush
All we want is to get out of our skin for a while
We have nothing to lose because we don't have anything
Anything we want anyway...
We used to hate people
Now we just make fun of them
It's more effective that way"